Jag är en person som innerligt anser att 'tiden' inte är något mer än ett abstrakt koncept, skapat av människan, för att övervaka sitt oundvikliga och pågående förfall. Något som personalen på VIP Video inte verkar hålla med om.

Pfft, 20 kr i förseningsavgift. Andefattiga företagsslavar.

Jag sitter på en buss mellan Göteborg-Jönköping. Det har precis lugnat ner sig lite, så jag tänkte passa på att gå online en sväng. Det kan vara intensivt att åka buss ibland, något som tågresenärer aldrig kommer att förstå. Urgamla seder och regler som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Och ingen vet riktigt hur, var eller när det började. Man bara vet vad som gäller.

Jag var lite försenad, vilket resulterade med att jag blev den sista personen att kliva på bussen. Det är aldrig bra. Så jag letade upp den största killen jag kunde, bröt av stolsbrickan och slog honom över ansiktet. Nu kommer inte en djävel att försöka några tricks med mig. Jag anslöt mig själv till ABS (The Aryan Brotherhood Swebus) som hade delat upp sig i två grupper och ockuperat sittplatserna närmast tv-monitorerna. Det visade sig vara ett digert misstag, för det kommer inte att visas någon film på den här sträckan.

Rådet höll ett möte och vi röstade för att förflytta oss bakåt i bussen, för att ta kontrollen av ett gäng asiatiska turister. Vi visste att vi bara hade en chans att utföra kuppen, och det skulle vara när vi stannade i Borås. Mycket riktigt klev fem av de elva turisterna ut ur bussen för att fotografera och lämnade sitt territorium blottad. Vi avancerade snabbt och allt gick som smort. För tillfället kontrollerar vi den bakre delen av bussen, d.v.s toaletten. Nu kan vi föra byteshandel och rekrytera fler medlemmar.

Jag måste avbryta här, det ser ut som att ett gäng studenter har börjat förhandla med ett par arga skåningar. Helvetet kan bryta ut när som helst.

Bussliv är ett hårt liv!

Fick en idé till ett nytt reality-tv program som jag ska försöka sälja till Kanal 5. Programmet ska heta "My Name is Rich". Vi kommer att följa Richard Ramirez, som skrivit en lista på alla han mördat, och en familj per respektive offer. Sedan så kommer Ramirez i kontakt med en familj per avsnitt. För att ge Ramirez en chans att gottgöra det han gjort, så får familjerna själva välja en syssla eller uppgift Ramirez måste utföra. Något i stil med att klippa gräsmattan, rensa ogräs, måla eller laga ett staket. Sådana saker. Jag tror att folk skulle vilja se det.

Idag blev det att kolla den gamla klassikern Schinler's List. Det var en specialutgåva, Directors Cut - med 20% fler nazister. Men efteråt när jag gick igenom bonusmaterialet blev jag en smula besviken över att det inte fanns några s.k 'bloopers' eller 'outtakes'. Någon sa att bloopers bara är för komedier. Men det är inte helt och hållet sant. Jag kollade Hangover, den var fullspäckad med outtakes o.dyl. Och den är ju inte så mycket roligare än Schindler's List. Nåja, man kan väl inte få allt i världen.

Ikväll blir det nog att kolla den bästa filmen Tom Cruise har gjort, Rain Man (a.k.a Top Gun 2).

Idag så var jag sugen på att se en bra film, så jag la in Nyckeln till frihet (Shawshank Redemption) i DVD-spelaren. Det är alltid ett säkert kort. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att det är en av 1900-talets bästa filmer. Men däremot tycks den vara en aning mer omtyckt bland män/ pojkar än den är bland kvinnor/ flickor. Jag är inte riktigt säker på varför den inte är lika populär bland honor. För om du tänker efter så har Nyckeln till frihet verkligen allt. Det är en berättelse om vänskap, orättvisa, hopp om framtiden, intriger, våld, och slutligen... romantik.

Visst, de flesta kvinnor är oense över romantiken och brukar yrka på att scenen i pannrummet mellan Andy Dufresne och Systrarna inte kvalificeras som ”romans”. Det känns tråkigt att de har fokuserat på fel detaljer, för allt de verkar se är en grupp män som försöker att våldta en annan fånge. Men jag ser det mer som ett ”icke medgivet försök till sodomi”, och varför skulle inte det få räknas som romans? Ibland vet jag inte hur människor tänker.

Jag har en bekant som flyttade till England för sju år sedan. När han är och hälsar på så brukar han påpeka att vi svenskar är en smula inåtvända. Ett exempel enligt honom är att folk aldrig hälsar på varandra när de är ute och promenerar. Det stämmer visserligen. I andra länder så är det mer vanligt att man häver ur sig en alldaglig hälsningsfras i förbifarten.

Okay, så jag kanske inte hälsar på folk jag inte känner, men min fråga är då: vad är det för fel med ett leende? Räcker inte det i dagens hektiska samhälle? När jag funderar på saken, så måste jag nog säga att jag föredrar ett (äkta) leende, framför ett (falskt) "go'dagens, vilket väder vi haft?!". Och med 'leende' så menar jag självklart; att stirra rakt ner i marken tills man har passerat varandra och inte under några som helst omständigheter ge något sken av att man har lagt märke till varandra.

Vi har inget behov att bli känslomässiga inför främlingar eller bekanters bekanta (eller släkt och vänner med för den delen). För helvete, vi är inte fransmän!

Lika som med halsdukar så är också kondomer något jag inte känner mig bekväm med att köpa. Tack och lov så är det inget jag behöver inhandla så ofta. Det är samma där, sist så kände jag att tanten i kassan stirrade på mig och dömde mig i tysthet. Och jag vet att man inte ska bry sig om vad andra tror eller tycker om en, speciellt när det gäller främlingar. Men samtidigt så vill jag inte att hon ska tro att jag planerar att fylla kondomerna med hundblod och solrosolja och sedan använda dessa ballonger som rekvisita i en sexuell akt av något slag, typ, eller nåt. Inte vet jag hur hennes hjärna fungerar. Poängen är att jag inte gillar när folk tittar snett på mig och har sådana förutfattade meningar när de inte ens känner mig. Men jag är väl inte ensam om att känna så här till och från.

Det börjar bli kallt ute nu så det är väl dags att köpa sig en halsduk. Men det är vissa varor som jag ogillar att köpa i affärer. Halsdukar är en av dem. Jag blir alltid så nervös när jag väl kommer fram till kassan, det känns som att kassörskorna alltid tittar snett på mig. Som att de tror att jag ska använda halsduken till att utöva autoasfyxiofili (på mig själv), typ.

Jag pysslar inte ens med sådant. Och skulle jag så hade jag nog föredragit strumpbyxor i nylon. Garn kliar ju så mycket. Så det så, sug på den era fördomsfulla butiksbeträden!

För ett par månader sedan så passerade jag ett tivoli när jag skulle besöka en bekant i utkanten av stan. Det var inte en nöjespark i stil med Liseberg eller Grönalund, utan ett sådant flyttbart nomad-spektakel de hade slagit upp på en parkering utanför Willys. Jag började minnas tillbaka till min egen barndom, hur spännande dessa tivolin såg ut att vara, men hur katastrofalt uttråkad man var efter sju minuter. Jag stannade inte för att inspektera vidundret, utan fortsatte promenera längst sidan. För har man sett en - så har man sett alla.

När jag väl hade passerat tivolit helt och hållet så möttes jag av tre stycken ungar som kom springandes i full fart. De sprang mot tivolit så fort deras ben kunde bära och skrek av förtjusning. Men när ljudet från deras tjoande hade mött upp och dränkts av oljudet från tivolit så fann jag mig själv stillastående, med en känsla av ensamhet och avundsjuka. Jag var avundsjuk på deras lättroade hjärnor. I det ögonblicket ville jag vara sex år gammal igen. Antingen det, eller efterbliven. Och nu talar jag om mental efterblivenhet, inte dokusåpa-efterbliven.

För jag antar att jag alltid har avundats de mentalt handikappade/ efterblivna. Ända sedan jag flyttade hemifrån och blev tvungen att göra saker själv. Man ser dem ibland när man är ute på stan, CPn som vi kallade dem för när vi var yngre. Och de ser alltid så saliga ut. Glada och bekymmerslösa. Det är inte många gånger i livet man känner sig så pass glad, som de ser ut att vara. Och jag vill också känna mig bekymmersfri och hamna i total extas vid synen av en traktor.

På högstadiet hade vi en tjej med Downs i parallellklassen. Jag kan än idag minnas ljudet hon krystade fram varje gång hon blev glad. Vilket var ofta. Det var som ett lågt tjut som lät att komma från näsan, svårt att beskriva. Anledningen till att jag minns detta, är för att tidigare idag så hörde jag mig själv utstöta exakt samma ljud när jag bläddrade igenom Elgigantens reklamblad. För tanken på att köpa en massa onödigt skit jag egentligen inte behöver - fick mig att producera ett överskott av saliv samtidigt som jag utstötte ovannämnda ljud.

Jag kom just på en sak. Om jag struntar i att betala hyran denna månad så kan jag handla en massa saker. Sen när jag får en påminnelse så är det bara att ta ett sms-lån. Det blir ju asbra. God jul för fan!

Okay, så det verkar inte hända något med min bok Momeinon Kokamompopfof. Jag försökte att sälja idén till en redaktör på bokförlaget Sanoma, men hon hade svårt att se eftertraktelsen i en översättning av Mein Kampf till sjörövarspråk. Men men, det är ingen vits att gråta över spilld mjölk.

För inom en snar framtid hoppas jag att kunna sälja digitala avlatsbrev. Något som kommer att kallas för E-vlatsbrev. Ganska fyndigt? Det tyckte i alla fall jag. Till en början kommer jag endast att kunna erbjuda tjänster som täcker fyra av de sju dödliga synderna. Så jag är rädd att alla ni som är högmodiga, lata eller giriga helt enkelt får fortsätta med att gissla era kroppar en liten stund till.

På sikt hoppas jag att kunna utöka mitt utbud med tjänster som även täcker de tio budorden. Så håll utkik i framtiden.

Pray the Gay Away!

Det är inget ovanligt med att folk frågar vilken sorts musik eller vilka grupper man gillar. Det är något som enligt socialt protokoll är tillåtet att fråga vem som helst, även om man precis har träffats för första gången. Det är ett relativt oskyldigt samtalsämne, och inte alls lika laddad som t.ex "Vilket parti ska du rösta på?". Och fastän jag inte alltid kan se poängen i det, så svarar jag ändå om jag skulle bli tillfrågad. Man vill ju inte vara oartig liksom. Men grejen är den att jag är en sådan som bara lyssnar på bra musik - och ibland verkar det göra folk irriterade.

Visst, det kan hända att jag har en väldigt ensidig och trångsynt musiksmak, men jag gillar bara bra musik. Vad kan jag säga? Har gjort det sen jag var tolv år gammal. Och jag lovar, jag har försökt att gilla dålig musik. Jag har verkligen ansträngt mig att ge det en chans. Men det var helt enkelt inte min grej bara.

Men nu vill jag inte att ni ska få helt fel intryck av mig och tro att jag är militant. Inte alls. Jag har både vänner och bekanta som gillar dålig musik, och jag har inga problem att umgås med dem.



(Försöker. Men kanske inte riktigt övertygad än)

Under den senaste tiden har jag haft funderingar kring det här med att skriva böcker. Allting började växa fram som en idé efter att jag fick veta att en gammal bekant till mig, Andreas Johansen fått en bok publicerad. Högerregeringen 2006-2010 heter den, och innehållet verkar stämma överens med titeln.

Så förra veckan beslöt jag mig för att lägga alla mina andra projekt på hyllan och fokusera all energi på min framtida bok. Dock så vet jag inte om mitt plötsliga karriärsbyte härstammade ur inspiration, eller lekfull rivalitet. Skit samma, det får min stödgrupp avgöra nästa vecka, jag bestämde mig i alla fall för att bli en författare. Allt jag behövde nu var något att skriva om. Argh! Så nära, men ändå så långt bort.

Jag satte igång med att spåna på ett tema eller en handling, bara nånting intressant att skriva om. Jag ängnade en stund till att reflektera över mina egna intressen och överväga mina (många) brister mot mina (få) styrkor. Sen mitt i allt fick jag en snilleblixt. Varför inte börja min karriär med att översätta ett tidigare känt verk från engelska till svenska? Jag tyckte att det lät som en utomordentligt bra sten att börja på. Men efter ett par timmars research insåg jag att de flesta kända böcker redan blivit översatta från engelska till svenska, eller vice versa. Jag kände mig en smula nedslagen och förtvivlad, för idén kändes verkligen så bra.

Tillslut blev jag så pass desperat att jag faktiskt lekte med tanken att översätta en bok från finska till svenska. Men problemet med den idén är att nästan all finska jag lärde mig som barn, har i dagsläget mer eller mindre helt glömts bort. Uppskattningsvis, om jag gissar lite vilt, skulle jag nog säga att mitt finska vokabulär i dagens läge består av ett trettiotal ord samt ett par vardagliga fraser. Men jag gav inte upp idén helt och hållet, för sen tänkte jag att med ett så begränsat ordförråd kanske man i alla fall skulle kunna översätta en barnbok på 35 sidor. Eller liknande. Men jag insåg väldigt snabbt att av de få ord jag kan, så är de flesta svordomar eller andra runda ord. I fotbollstermer kan man säga att det blev stolpe ut!

För om vi ska vara ärliga med varandra så kommer man inte så långt när ens kunskaper om ett språk är begränsat till fraser som "Vad är klockan?", "God morgon" och "Dra åt helvete". Synd bara att de få ord jag förstår aldrig hamnar i samföljd i en och samma mening, för då skulle jag kunna framstå som ett lingvistiskt geni. Men för att det ska vara möjligt så måste ett finskt fyllo svära upprepade gånger medan han/ hon pratar osammanhängande om saker som mjölk, bastukorv och cyklar, sedan fråga mig vad klockan är och avslutningsvis be mig dra åt helvete. Men det blir ju så sällan att jag träffar mina släktingar (eller Nikke Vanha).

Vid det här laget kändes allting ganska tungt och hopplöst. Men när allt såg som mörkast ut fick jag den mest briljanta idén någonsin. Alla bitar föll plötsligt på plats. Jag satte genast igång med att skriva ett utdrag till min framtida bok som kommer att heta Momeinon Kokamompopfof. Nästa vecka blir det att skicka ut smakprov till diverse bokförlag. Sen är det bara att luta sig tillbaka och vänta på att budkriget ska börja.

Det är tisdag och jag är rätt exalterad. Jag har haft ett mindre genombrott med ett av mina projekt. Det börjar verkligen att se ljust ut nu. Under de senaste dagarna har jag försökt mitt bästa med att framställa en glutenfri oblat. Jag är helt övertygad att slutresultatet kommer glädja alla glutenallergiker där ute. Och inte för att tala om alla LCHF:are!

Jag kommer att bli stenrik! McFlurry Oblat, behöver jag säga mer? The sky is the limit, take it Johansson!

En god vän till mig har varit på en sjuhelsikes MC-semester i sommar. Sedan juni har han spendera tid i nio olika europeiska länder. Och med hjälp av en karta har han kunnat visa mig de länder och städer han besökt, hur länge han varit där och vilka aktiviteter och sevärdigheter han engagerat sig i. Det hela var väldigt inspirerande.

Jag kände att jag också ville göra något liknande. Något i stil med att utforska länder och dess invånare, språk och kultur. Men tyvärr så ligger jag minus när det gäller kördugliga bilar, så jag förstod att jag skulle behöva manövrera projektet hemifrån på något sätt. Lösningen blev solklar väldigt snabbt. Så, under månaderna oktober och november har jag fört protokoll och tagit anteckningar, och det är med oerhörd stolthet jag presenterar följande:

Varje markering visar en person som jag med hjälp av webkamera haft cybersex med. Jajemensan! Varje liten blå nål representerar ett kryddigt möte mellan mig och olika tjejer. Slutresultatet vittnar om en imponerande kull av exotiska kvinnor, med endast ett undantag. Det var väldigt mörkt i den andres rum och det är ibland svårt att urskilja killar och tjejer från Ecuador. När jag väl insåg misstaget så var det redan försent. Eller rättare sagt, jag var redan inne i slutstadiet då förändrade faktorer inte spelar någon större roll.

Jag är nöjd över höstens äventyr, trots det ovannämnda stedsteget. Jag tycker helt klart att ställningen är den som följer:

Hagstedt vs Neofoben: 1-1