Fick en idé till ett nytt reality-tv program som jag ska försöka sälja till Kanal 5. Programmet ska heta "My Name is Rich". Vi kommer att följa Richard Ramirez, som skrivit en lista på alla han mördat, och en familj per respektive offer. Sedan så kommer Ramirez i kontakt med en familj per avsnitt. För att ge Ramirez en chans att gottgöra det han gjort, så får familjerna själva välja en syssla eller uppgift Ramirez måste utföra. Något i stil med att klippa gräsmattan, rensa ogräs, måla eller laga ett staket. Sådana saker. Jag tror att folk skulle vilja se det.

Idag blev det att kolla den gamla klassikern Schinler's List. Det var en specialutgåva, Directors Cut - med 20% fler nazister. Men efteråt när jag gick igenom bonusmaterialet blev jag en smula besviken över att det inte fanns några s.k 'bloopers' eller 'outtakes'. Någon sa att bloopers bara är för komedier. Men det är inte helt och hållet sant. Jag kollade Hangover, den var fullspäckad med outtakes o.dyl. Och den är ju inte så mycket roligare än Schindler's List. Nåja, man kan väl inte få allt i världen.

Ikväll blir det nog att kolla den bästa filmen Tom Cruise har gjort, Rain Man (a.k.a Top Gun 2).

Idag så var jag sugen på att se en bra film, så jag la in Nyckeln till frihet (Shawshank Redemption) i DVD-spelaren. Det är alltid ett säkert kort. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att det är en av 1900-talets bästa filmer. Men däremot tycks den vara en aning mer omtyckt bland män/ pojkar än den är bland kvinnor/ flickor. Jag är inte riktigt säker på varför den inte är lika populär bland honor. För om du tänker efter så har Nyckeln till frihet verkligen allt. Det är en berättelse om vänskap, orättvisa, hopp om framtiden, intriger, våld, och slutligen... romantik.

Visst, de flesta kvinnor är oense över romantiken och brukar yrka på att scenen i pannrummet mellan Andy Dufresne och Systrarna inte kvalificeras som ”romans”. Det känns tråkigt att de har fokuserat på fel detaljer, för allt de verkar se är en grupp män som försöker att våldta en annan fånge. Men jag ser det mer som ett ”icke medgivet försök till sodomi”, och varför skulle inte det få räknas som romans? Ibland vet jag inte hur människor tänker.

Jag har en bekant som flyttade till England för sju år sedan. När han är och hälsar på så brukar han påpeka att vi svenskar är en smula inåtvända. Ett exempel enligt honom är att folk aldrig hälsar på varandra när de är ute och promenerar. Det stämmer visserligen. I andra länder så är det mer vanligt att man häver ur sig en alldaglig hälsningsfras i förbifarten.

Okay, så jag kanske inte hälsar på folk jag inte känner, men min fråga är då: vad är det för fel med ett leende? Räcker inte det i dagens hektiska samhälle? När jag funderar på saken, så måste jag nog säga att jag föredrar ett (äkta) leende, framför ett (falskt) "go'dagens, vilket väder vi haft?!". Och med 'leende' så menar jag självklart; att stirra rakt ner i marken tills man har passerat varandra och inte under några som helst omständigheter ge något sken av att man har lagt märke till varandra.

Vi har inget behov att bli känslomässiga inför främlingar eller bekanters bekanta (eller släkt och vänner med för den delen). För helvete, vi är inte fransmän!

Okay, så det verkar inte hända något med min bok Momeinon Kokamompopfof. Jag försökte att sälja idén till en redaktör på bokförlaget Sanoma, men hon hade svårt att se eftertraktelsen i en översättning av Mein Kampf till sjörövarspråk. Men men, det är ingen vits att gråta över spilld mjölk.

För inom en snar framtid hoppas jag att kunna sälja digitala avlatsbrev. Något som kommer att kallas för E-vlatsbrev. Ganska fyndigt? Det tyckte i alla fall jag. Till en början kommer jag endast att kunna erbjuda tjänster som täcker fyra av de sju dödliga synderna. Så jag är rädd att alla ni som är högmodiga, lata eller giriga helt enkelt får fortsätta med att gissla era kroppar en liten stund till.

På sikt hoppas jag att kunna utöka mitt utbud med tjänster som även täcker de tio budorden. Så håll utkik i framtiden.

Pray the Gay Away!

Det är inget ovanligt med att folk frågar vilken sorts musik eller vilka grupper man gillar. Det är något som enligt socialt protokoll är tillåtet att fråga vem som helst, även om man precis har träffats för första gången. Det är ett relativt oskyldigt samtalsämne, och inte alls lika laddad som t.ex "Vilket parti ska du rösta på?". Och fastän jag inte alltid kan se poängen i det, så svarar jag ändå om jag skulle bli tillfrågad. Man vill ju inte vara oartig liksom. Men grejen är den att jag är en sådan som bara lyssnar på bra musik - och ibland verkar det göra folk irriterade.

Visst, det kan hända att jag har en väldigt ensidig och trångsynt musiksmak, men jag gillar bara bra musik. Vad kan jag säga? Har gjort det sen jag var tolv år gammal. Och jag lovar, jag har försökt att gilla dålig musik. Jag har verkligen ansträngt mig att ge det en chans. Men det var helt enkelt inte min grej bara.

Men nu vill jag inte att ni ska få helt fel intryck av mig och tro att jag är militant. Inte alls. Jag har både vänner och bekanta som gillar dålig musik, och jag har inga problem att umgås med dem.



(Försöker. Men kanske inte riktigt övertygad än)

Det är tisdag och jag är rätt exalterad. Jag har haft ett mindre genombrott med ett av mina projekt. Det börjar verkligen att se ljust ut nu. Under de senaste dagarna har jag försökt mitt bästa med att framställa en glutenfri oblat. Jag är helt övertygad att slutresultatet kommer glädja alla glutenallergiker där ute. Och inte för att tala om alla LCHF:are!

Jag kommer att bli stenrik! McFlurry Oblat, behöver jag säga mer? The sky is the limit, take it Johansson!

Jag vill inte chockera eller skrämma upp er i onödan, men det har visat sig att den brittiska Heavy Metal gruppen, Judas Priest, sprider sublima meddelanden genom sin ”musik”. Spelar man deras skivor baklänges blir man omedvetet utsatt för dolda budskap om djävulsdyrkan och självspillan.


Karlar med långt hår, är det verkligen förebilder lämpade för dagens ungdomar? Skulle inte bli ett dugg förvånad om de var homosexuella hela bunten (med undantag av den snaggade killen i mitten då förstås).

Jag hoppas verkligen att myndigheterna kliver in och sätter ett stopp för det här!

Det verkar som att det pågår en liten tävling mellan olika länder och dess respektiva språk. En tävling över ordet 'förlåt' för att vara mer exakt. Elton John bidrar med sin låt "Sorry seems to be the hardest word" från 1976. Men det är många länder som nonchalant har försökt övertyga resten av världen, att deras ord för just 'förlåt' skulle vara det mest komplicerade. Och vi i Sverige är inte heller så mycket bättre, den populära nät-plattityden: "Förlåt. Världens troligen svåraste ord" kan ofta ses med jämna mellanrum.

Jag vet inte om vi någonsin på ett rättvist sätt kan avgöra vilket språk som har den svåraste stavning och uttal för ordet 'förlåt'. Men er tillgivne underskrivare vill gärna nominera Island. För även om vi för sakens skull kombinerade orden 'sorry', 'förlåt' och 'unskyld', för att skapa ett nytt superord, så rundsparkar "Því miður" ändå skiten ur 'sorlåtyld'. Så vem är med mig? Tio poäng till Island.

Jag uppmanar er alla att skriva till Elton John och vädja att han ska ändra sin låttitel till "Því miður seems to be the hardest word".

En vanlig grillkväll rev Frank ner ett cd-ställ. Någon erbjöd att ringa honom en taxi, men han övertygade alla att allt var ok med honom, och att han hade råkat snubbla över cd-stället. Han flinade dock lite underligt och började ropa något om hockey. En bekant till Frank hjälpte honom upp och gav honom ett nytt glas öl. Frank festade tillsammans med de andra resten av kvällen. Vid 23-tiden kom securitas och festen var över, det visade sig att Frank var en idiot som hade sabbat festen för alla. En vettig person sa, att om en idiot skickas hem inom tre timmar, så har en fest stora möjligheter att överleva. Det handlar om att vi alla behöver lära oss att se tecken på idioti, och att kunna ringa en taxi och vidarebefordra dessa informationer, så att idioter blir uteslutna från alla sociala evenemang. Ett snabbtest består av fyra steg:
1. Be idioten att sänka rösten (det går inte)
2. Ge personen en ficklampa och se om han kan hålla den på ett normalt sätt (en idiot kan inte motstå frestelsen att göra obscena gester och simulera att ficklampan är sitt eget könsorgan)
3. Be personen lista fem av sina favoritprogram på tv (om minst fyra av dem är oskriptad eller improviserad reality-tv, så är det ett dåligt tecken)
4. Slutligen, fråga personen och se om han instämmer att det borde vara upp till var och en att avgöra om man är för berusad för att köra bil. (Skulle något hända med bilen så har man ju försäkring.)

Vetenskapliga studier visar att i medel så tänker män på Stratos var sjätte sekund.

Det är väl rekommenderat att ha en godispåse nära tillhands när man spelar Wordfeud mot mig. För när jag lagt mina bokstäver så kommer du att vilja tröstäta.

När jag äter ute känner jag mig oftast så fantasilös. Går jag till en pizzeria står det alltid mellan två val, väldigt förutsägbart. En sak jag brukar göra, för att fördriva tiden medan jag väntar på min beställning, är att lyssna på vad andra människor beställer och sedan kolla upp ingredienserna i menyn. I hopp om att bli inspirerad. Men det är aldrig något som lockar. Jag vet inte varför, men jag tror att undermedvetet har jag intalat mig själv att intressanta människor, beställer spännande mat. Ungefär som valet att beställa en Vesuvio skulle reflektera en människas personlighet.

Så vad jag gör nu för tiden; trots att jag vet vad jag ska beställa innan jag ens klivit genom dörren, är att jag står framför den förstorade menyn och låtsas att jag grundligt inspekterar deras maträtter. Jag vill så gärna ge intrycket av att jag är en ombytlig person som inte är rädd för att testa nya saker. Det är viktigt att stå så långt åt höger som möjligt, det är där alla de exotiska pizzorna står listade. Och med exotiska pizzor menar jag de som har minst fyra olika ingredienser som inte alls låter kompatibla, typ musslor, ananas, tzatziki (fan vet vad folk vill ha nu för tiden). Dessa har oftast ett väldigt högt nummer med ett underligt namn, som t.ex (nummer) 67. Kaptenens Underhavskista. De jag väljer är oftast listade tidigt på menyn, med tråkiga namn som 11. Liselott special.

Så det är vad jag brukar göra, stå där tyst och räkna till tjugo. Sen är det bara att hoppas på att det var en tillräckligt trovärdig portättering av en person som noggrant överväger sina val i livet. Efter att jag har fått min nummerlapp så sätter jag mig ner och ångrar mitt val, för att det var så fantasilöst och förutsägbart. Och hela cykeln av självbesvikelse kan fortsätta spinna i all evighet.

Jag kände att det var dags att uppgradera min gamla Nokia (från 2006), så jag införskaffade mig en HTC Wildfire S. Men efter att jag la in lite feta tunes - så blev det plötsligt en HTC HELLFIRE \m/ !

Åååååh, jag är så jävla metal!