Jag sitter på en buss mellan Göteborg-Jönköping. Det har precis lugnat ner sig lite, så jag tänkte passa på att gå online en sväng. Det kan vara intensivt att åka buss ibland, något som tågresenärer aldrig kommer att förstå. Urgamla seder och regler som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Och ingen vet riktigt hur, var eller när det började. Man bara vet vad som gäller.

Jag var lite försenad, vilket resulterade med att jag blev den sista personen att kliva på bussen. Det är aldrig bra. Så jag letade upp den största killen jag kunde, bröt av stolsbrickan och slog honom över ansiktet. Nu kommer inte en djävel att försöka några tricks med mig. Jag anslöt mig själv till ABS (The Aryan Brotherhood Swebus) som hade delat upp sig i två grupper och ockuperat sittplatserna närmast tv-monitorerna. Det visade sig vara ett digert misstag, för det kommer inte att visas någon film på den här sträckan.

Rådet höll ett möte och vi röstade för att förflytta oss bakåt i bussen, för att ta kontrollen av ett gäng asiatiska turister. Vi visste att vi bara hade en chans att utföra kuppen, och det skulle vara när vi stannade i Borås. Mycket riktigt klev fem av de elva turisterna ut ur bussen för att fotografera och lämnade sitt territorium blottad. Vi avancerade snabbt och allt gick som smort. För tillfället kontrollerar vi den bakre delen av bussen, d.v.s toaletten. Nu kan vi föra byteshandel och rekrytera fler medlemmar.

Jag måste avbryta här, det ser ut som att ett gäng studenter har börjat förhandla med ett par arga skåningar. Helvetet kan bryta ut när som helst.

Bussliv är ett hårt liv!

För ett par månader sedan så passerade jag ett tivoli när jag skulle besöka en bekant i utkanten av stan. Det var inte en nöjespark i stil med Liseberg eller Grönalund, utan ett sådant flyttbart nomad-spektakel de hade slagit upp på en parkering utanför Willys. Jag började minnas tillbaka till min egen barndom, hur spännande dessa tivolin såg ut att vara, men hur katastrofalt uttråkad man var efter sju minuter. Jag stannade inte för att inspektera vidundret, utan fortsatte promenera längst sidan. För har man sett en - så har man sett alla.

När jag väl hade passerat tivolit helt och hållet så möttes jag av tre stycken ungar som kom springandes i full fart. De sprang mot tivolit så fort deras ben kunde bära och skrek av förtjusning. Men när ljudet från deras tjoande hade mött upp och dränkts av oljudet från tivolit så fann jag mig själv stillastående, med en känsla av ensamhet och avundsjuka. Jag var avundsjuk på deras lättroade hjärnor. I det ögonblicket ville jag vara sex år gammal igen. Antingen det, eller efterbliven. Och nu talar jag om mental efterblivenhet, inte dokusåpa-efterbliven.

För jag antar att jag alltid har avundats de mentalt handikappade/ efterblivna. Ända sedan jag flyttade hemifrån och blev tvungen att göra saker själv. Man ser dem ibland när man är ute på stan, CPn som vi kallade dem för när vi var yngre. Och de ser alltid så saliga ut. Glada och bekymmerslösa. Det är inte många gånger i livet man känner sig så pass glad, som de ser ut att vara. Och jag vill också känna mig bekymmersfri och hamna i total extas vid synen av en traktor.

På högstadiet hade vi en tjej med Downs i parallellklassen. Jag kan än idag minnas ljudet hon krystade fram varje gång hon blev glad. Vilket var ofta. Det var som ett lågt tjut som lät att komma från näsan, svårt att beskriva. Anledningen till att jag minns detta, är för att tidigare idag så hörde jag mig själv utstöta exakt samma ljud när jag bläddrade igenom Elgigantens reklamblad. För tanken på att köpa en massa onödigt skit jag egentligen inte behöver - fick mig att producera ett överskott av saliv samtidigt som jag utstötte ovannämnda ljud.

Jag kom just på en sak. Om jag struntar i att betala hyran denna månad så kan jag handla en massa saker. Sen när jag får en påminnelse så är det bara att ta ett sms-lån. Det blir ju asbra. God jul för fan!

Under den senaste tiden har jag haft funderingar kring det här med att skriva böcker. Allting började växa fram som en idé efter att jag fick veta att en gammal bekant till mig, Andreas Johansen fått en bok publicerad. Högerregeringen 2006-2010 heter den, och innehållet verkar stämma överens med titeln.

Så förra veckan beslöt jag mig för att lägga alla mina andra projekt på hyllan och fokusera all energi på min framtida bok. Dock så vet jag inte om mitt plötsliga karriärsbyte härstammade ur inspiration, eller lekfull rivalitet. Skit samma, det får min stödgrupp avgöra nästa vecka, jag bestämde mig i alla fall för att bli en författare. Allt jag behövde nu var något att skriva om. Argh! Så nära, men ändå så långt bort.

Jag satte igång med att spåna på ett tema eller en handling, bara nånting intressant att skriva om. Jag ängnade en stund till att reflektera över mina egna intressen och överväga mina (många) brister mot mina (få) styrkor. Sen mitt i allt fick jag en snilleblixt. Varför inte börja min karriär med att översätta ett tidigare känt verk från engelska till svenska? Jag tyckte att det lät som en utomordentligt bra sten att börja på. Men efter ett par timmars research insåg jag att de flesta kända böcker redan blivit översatta från engelska till svenska, eller vice versa. Jag kände mig en smula nedslagen och förtvivlad, för idén kändes verkligen så bra.

Tillslut blev jag så pass desperat att jag faktiskt lekte med tanken att översätta en bok från finska till svenska. Men problemet med den idén är att nästan all finska jag lärde mig som barn, har i dagsläget mer eller mindre helt glömts bort. Uppskattningsvis, om jag gissar lite vilt, skulle jag nog säga att mitt finska vokabulär i dagens läge består av ett trettiotal ord samt ett par vardagliga fraser. Men jag gav inte upp idén helt och hållet, för sen tänkte jag att med ett så begränsat ordförråd kanske man i alla fall skulle kunna översätta en barnbok på 35 sidor. Eller liknande. Men jag insåg väldigt snabbt att av de få ord jag kan, så är de flesta svordomar eller andra runda ord. I fotbollstermer kan man säga att det blev stolpe ut!

För om vi ska vara ärliga med varandra så kommer man inte så långt när ens kunskaper om ett språk är begränsat till fraser som "Vad är klockan?", "God morgon" och "Dra åt helvete". Synd bara att de få ord jag förstår aldrig hamnar i samföljd i en och samma mening, för då skulle jag kunna framstå som ett lingvistiskt geni. Men för att det ska vara möjligt så måste ett finskt fyllo svära upprepade gånger medan han/ hon pratar osammanhängande om saker som mjölk, bastukorv och cyklar, sedan fråga mig vad klockan är och avslutningsvis be mig dra åt helvete. Men det blir ju så sällan att jag träffar mina släktingar (eller Nikke Vanha).

Vid det här laget kändes allting ganska tungt och hopplöst. Men när allt såg som mörkast ut fick jag den mest briljanta idén någonsin. Alla bitar föll plötsligt på plats. Jag satte genast igång med att skriva ett utdrag till min framtida bok som kommer att heta Momeinon Kokamompopfof. Nästa vecka blir det att skicka ut smakprov till diverse bokförlag. Sen är det bara att luta sig tillbaka och vänta på att budkriget ska börja.

En god vän till mig har varit på en sjuhelsikes MC-semester i sommar. Sedan juni har han spendera tid i nio olika europeiska länder. Och med hjälp av en karta har han kunnat visa mig de länder och städer han besökt, hur länge han varit där och vilka aktiviteter och sevärdigheter han engagerat sig i. Det hela var väldigt inspirerande.

Jag kände att jag också ville göra något liknande. Något i stil med att utforska länder och dess invånare, språk och kultur. Men tyvärr så ligger jag minus när det gäller kördugliga bilar, så jag förstod att jag skulle behöva manövrera projektet hemifrån på något sätt. Lösningen blev solklar väldigt snabbt. Så, under månaderna oktober och november har jag fört protokoll och tagit anteckningar, och det är med oerhörd stolthet jag presenterar följande:

Varje markering visar en person som jag med hjälp av webkamera haft cybersex med. Jajemensan! Varje liten blå nål representerar ett kryddigt möte mellan mig och olika tjejer. Slutresultatet vittnar om en imponerande kull av exotiska kvinnor, med endast ett undantag. Det var väldigt mörkt i den andres rum och det är ibland svårt att urskilja killar och tjejer från Ecuador. När jag väl insåg misstaget så var det redan försent. Eller rättare sagt, jag var redan inne i slutstadiet då förändrade faktorer inte spelar någon större roll.

Jag är nöjd över höstens äventyr, trots det ovannämnda stedsteget. Jag tycker helt klart att ställningen är den som följer:

Hagstedt vs Neofoben: 1-1

Jag är lite kluven när det gäller klotter inne på toaletter. Ibland kan det faktiskt vara underhållande att läsa, men för det mesta så känns det bara tråkigt när folk skriver en massa trams på väggarna. Men i fredags såg jag ett stycke klotter som jag faktiskt kände igen. Eller inte kände igen, det var fel val av ord, men jag är ganska säker på att jag vet vem som är ansvarig. Någon hade skrivit GAMLA IN FLAMES > NYA IN FLAMES på väggen, med en svart tuschpenna. Och anledningen till att jag tror mig veta vem förövaren är, beror inte på att jag kände igen handstilen, eller att jag sett just den frasen förr, utan för att det faktiskt var inne i mitt badrum jag såg det. Jag antar att jag får vara lite striktare med vem som får låna min toalett i framtiden.

@Stina Blasfeministen:
Jag vet att du inte vill skvallra på dina kompisar, men om du vet något om detta så lovar jag att inte bli arg.

Varje stad har sina speciella områden, och jag är säker på att jag inte är ensam om att göra en snabb och preliminär utvärdering - första gången jag vandrar i ett främmande kvarter. Det är ett sätt för mig att undvika framtida överraskningar. I vissa kvarter kan man se cyklar stå ute vid dörrarna under natten, och i vissa är det mer vanligt att se herrelösa hundar som parar sig på gräsmattorna. I det sistnämnda kan det t.ex vara smart, att under vissa tidpunkter på dygnet, inte skylta med sin sprillans nya iPhone.

Men igår promenerade jag igenom ett område i Göteborg, som faktiskt kändes så pass tvivelaktigt, att jag la min hand över ländryggen och hukade mig smått framåt medan jag gick. Jag utstötte oregelbundna läten av ansträngning, i hopp att jag förmedlade signaler om att mina inre organ var i dåligt skick. Det var inte min nya HTC jag var bekymrad över, det var mina njurar jag var orolig att bli av med innan jag nått min slutdestination.

I mitt badrum finns det möjlighet att koppla in en tvättmaskin. Men eftersom jag inte har en tvättmaskin, så har jag en vattenledning och en avloppsslang som inte är kopplat till något. Under våren (när snön smälter) och hösten (när det regnar kraftigt) händer det att badrummet fylls av en unken doft som kommer ur avloppsslangen. Som tur är händer det inte ofta, men den här säsongen har jag garderat mig genom att köpa en luftrenare (med jordgubbsdoft) på burk. En gigantisk behållare införskaffad på Willys. Billig var den.

Tidigare idag spelade jag en pokerturnéring online, 45 spelare totalt. Dessa turnéringar varar vanligtvis upp till 2-3 timmar, och det är bara en fem minuters paus var 60:e minut. Jag blev extremt pissnödig och bestämde mig för att lämna datorn en kort stund, en eller två minuter, max. Jag sprang in i badrummet, utförde det jag skulle, tvättade händerna snabbt och sprayade badrummet med denna nyligen införskaffade burk av syntetisk jordgubbsdoft. Sedan sprang jag in i köket för en snabb rökpaus. Jag rökte en halv cigg, men glömde att slå på köksfläkten. För att undvika att röklukten skulle spridas genom hela lägenheten stängde jag dörren till rummet och fortsatte spela.

Efter ungefär 20 minuter började en fem minuters paus och jag gick tillbaka in i köket för att hämta ett glas vatten. Det var då jag möttes av en extremt motbjudande blandning av odörer. Lukten av tobak och den syntetiska jordgubbsdoften hade integrerat med varandrat och fått mitt kök att lukta som en porrbutik. Lukten jag försöker beskriva är den man bara kan hitta i en riktig porrbutik, och inte den sortens butiker där man kan köpa kläder och andra artiklar av erotisk natur. Är det verkligen skillnad från affär till affär? Så fan att det är!

Den typiska "erobutiken" är vanligtvis centralt belägen. Oftast ägd av en någorlunda attraktiv medelålders kvinna som säljer piskor framställda av fuskläder, skämtartiklar (som penispasta) och rosa massagestavar med söta namn som Happy Rabbit. Dessa affärer har alltid minst två stycken tonåriga tjejer som går omkring i butiken och växlar mellan att viska åt varandra och att fnittra medan de pekar på de olika varorna. Det här är inte den sortens affär jag talar om.

För att kunna hitta lukten jag talar om måste du ta bilen (eller bussen) till utkanten av staden du bor i. Det är där du hittar de riktiga porrbutikerna. Porrbutiker som ägs av feta och oattraktiva män, som av någon anledning alltid lämnar de översta knapparna oknäppta. Här inne är det annorlunda. Här pratar ingen med varandra, här undviker kunderna ögonkontakt med varandra. Det är mellan dessa väggar du kan köpa kompletta bondage set gjorda av riktigt läder, och gummiredskap formade som knytnävar med namn som The Enforcer. Dessa lokaler har något annat med, något du inte hittar på Red Velvet nere vid tågstationen, nämligen onanibås. Jesus Kristus! Jag kan inte tänka mig något mer depraverat eller moraliskt fördärvande än tre små rum, jämte varandra, utrustade med TV och dvd-spelare. Små rum, inte större än en skrubb, konstruerade för det enstaka syftet att rymma män som behöver något att utöva självbefläckelse i.

Har du någonsin stått så nära att du kan höra det osynkroniserade ljudet av tre bältesspännen? Jag vill inte jämföra ljudet med musik, men det hade mycket väl kunnat vara öppningssekvensen till ett Richard Wagner stycke, ”Flight of the Perverts” kanske?

Hur som helst, det krävs väldigt mycket kemikalier för att kunna dölja odören (och skammen) du finner i en porrbutik som denna, och det är ungefär så här det luktar i mitt kök just nu. Jag hoppas verkligen att ingen kommer på besök ikväll.

En kvinnlig bekant till mig har genomgått en serie skönhetsoperationer under de senaste tre åren. Helt i onödan, enligt mig i alla fall. Allting började självklart med det förutsägbara området; brösten. Och efter att utökat omkretsen runt hennes bröstkorg blev det att injicera botox i läpparna. Bara ett år senare blev det liposuction (fettsugning) av överarm, haka och stuss.

Jag träffade henne igår och vi pratade om lite allt möjligt. Hon berättade att hon hade en ny tid i juli. Jag frågade om det verkligen var nödvändigt. Hon försäkrade mig att hennes doktor var en trollkarl som skulle göra henne vacker igen. Jag förklarade åt henne att det inte spelar någon roll hur många plastikoperationer hon än utför, det kommer aldrig att göra henne vackrare. Jag försökte mitt bästa att förklara att hennes "problem" aldrig suttit så ytligt. Hon behöver inte en plastikkirurg som karvar i hennes kropp, vad hon behöver är en ortodontist som kan fixa gluggen i hennes framtänder!

Sju dagar och 28 Oz-avsnitt senare - är det skönt att vara hemma igen. Nu efteråt känner jag mig lite fånig, men om sanningen ska fram så kände jag mig lite illa till mods varje gång jag skulle duscha hemma hos Steffen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Men det var nog för att badrummet har två dörrar, men bara ena går att låsa. Det och att han alltid gav mig en Adebisi-look när jag sa att jag skulle ta en dusch.

Den här dagen, den 30 maj, hade blivit min styvfar Mickes 50:e födelsedag. Dessvärre var han en av de många människor som försvann i New York den 11 september, och aldrig hittades igen. Allt hände i samband med en reunion konsert med Led Zeppelin, året 1994.

Jag hade varit hos en bekant under kvällen och det var nästan midnatt när jag klev av bussen vid min hållplats. Det var rätt mörkt ute, men inte becksvart. Jag lyssnade på musik i hörlurarna medan jag funderade över vilka typer av bröd det skulle vara fysiskt möjligt att ha sex med - utan att orsaka permanenta skador på ens person. Man kan säga att jag var smått disträ och inte speciellt uppmärksam. Det tog mig ungefär två minuter innan jag insåg att en kvinna promenerade framför mig. Anledningen till att jag lagt märke till henne först nu, var för att hon började bete sig lite underligt.

Kvinnan framför mig var runt 30-års åldern, och jag märkte att hon tittade sig över axeln då och då. Medan jag försökte mitt bästa att tyda kvinnans uppförande kom jag på mig själv, jag promenerade nog lite snabbare än vad jag normalt brukar. Det fanns två anledningar till detta. För det första var det ganska kallt ute, och för det andra ville jag se om det fanns någon potatislimpa kvar i skafferiet.

Kvinnan framför mig fortsatte att se sig själv över axeln medan hon gick och det var nu som det slog mig, den här kvinnan måste tro att jag är en våldtäktsman (eller liknande). Jag tänkte snabbt ut en plan som skulle rädda mig från det potentiella fiaskot. Min plan var att helt enkelt fortsätta promenera i samma takt. För enligt mina uträkningar skulle jag naturligt passera henne om ca 15-20 sekunder. Och då skulle hon inse att jag var en vanlig människa som helt enkelt hade bråttom hem. Och inte något psykfall som ville henne illa.

Min plan var enkel, men briljant. Jag föreställde mig hur fånig hon skulle känna sig när jag väl passerat henne. Hon skulle garanterat ångra allt negativt hon föreställt om mig. Och vem vet, kanske skulle hon hejda mig för att förklara att hon misstagit mig för en potentiell gärningsman av något slag. Vi skulle båda skratta åt hela missförståndet och eftersom vi troligtvis bor på samma område, skulle hon kanske bjuda hem mig på en kopp kaffe eller té. En sak kan leda till en annan, så vem vet, kanske skulle vi börja dejta varandra?! Fan, skulle inte det här vara den bästa hur-vi-träffades-historia, någonsin? Det tror i alla fall jag.

Jag var fokuserad på att allt skulle lösa sig så fort jag passerat henne. Jag bestämde mig för att inte säga ett endaste ord när jag väl går förbi. Inte hälsa på henne, inte ens söka ögonkontakt. Jag skulle bara låtsas som att hon inte ens fanns. Men just när jag började trappa in på henne så började hon att gå snabbare, och nu var det kört för mig. Jag saktade ner och lät henne mer eller mindre jogga ifrån mig. För om jag skulle lyckas passera henne nu, skulle jag behöva springa, och det skulle nog endast göra situationen ännu värre. Helvete också!

Jag måste laga min bil, det här funkar fan inte.

Igår försökte jag mitt bästa att ta del av stadens uteliv. Konsert med något lokalt band och sedan pub på vägen hem. Kvällen blev inte direkt ett fiasko, men jag ångrade lite att jag inte varit en smula mer social. Men grejen är den att det krävs inte mycket uppmärksamhet av sin omgivning för att notera att jag inte är född i Småland. Så vanligtvis när folk pratar med mig får jag frågor om min härkomst - redan efter andra meningen. Och jag vet faktiskt inte om folk verkligen är intresserade, eller om de bara frågar för att vara artiga. Vissa människor verkar dock genuint nyfikna.

Så, jag satt på en stol och åt billiga jordnötter ur en plastskål och undrade om det var värt mödan att gå fram och hämta en sista öl. När en man och en kvinna kom fram till mig och försökte starta en konversation. För att rättfärdiga min utekväll gjorde jag något som är ovanligt, för mig i alla fall. Istället för att abrupt försöka avsluta samtalet, gjorde jag istället mitt bästa att engagera mig. Mannen såg lite sur ut och kvinnan såg allmänt förvirrad. Jag antar att hon beställde en taxi för hon la på luren och sa åt sin kille att "De är här om tio minuter". Jag blev osäker, kanske hade vi sets tidigare på spelningen men att jag hade glömt bort det, vad vet jag. Men tio minuter av min tid kan jag väl avvara.

Han saknade en hel del takt den här killen, för han kom fram lite barskt och mer eller mindre hävde ur sig frågan: "Vad fan gör du här?". Jag svarade att jag satt och funderade på om man skulle ta en sista öl innan bussen gick. Han fortsatte med följdfrågan "Du bor inte här, eller hur?". Jag skrattade till lite och frågade "Hörs det så tydligt på dialekten?". Sedan förklarade jag att jag bor här nere sedan ett par år tillbaka, men att jag är född och uppväxt i Gällivare. Vid det här laget brukar vanligtvis den obligatoriska frågan komma, om hur jag hamnade här nere. Men eftersom killen saknar elegans så blev det istället: "Så vafan gör du här då?". Det var vid det här laget som jag lite slentrianmässigt reciterade ur manuskriptet om min utvandring till Småland.

Jag berättade hur jag som 17-åring kände att jag behövde ett miljöombyte, om min kusin Stina och våra avlägsna släktingar nere i Småland. Jag berättade om alla tillgängliga fabriksjobb, om min nickelallergi och senare om mina studier. Jag öppnade verkligen upp mig själv, inför ett par främlingar. Det kändes en aningen olustigt och obekant. När jag väl var klar med min berättelse hade jag faktiskt nyktrat till och paret såg väldigt sympatiska ut. Vi kom överens att om jag gav dom 500 kr i ersättning för dörren jag hade sabbat i hallen och för alla deras nötter jag hade ätit, så skulle de låta mig gå innan polisen kom. Jag tog på mig byxorna igen och tog farväl.

De bodde i ett ganska fint område, jag hade lätt kunnat tänka mig att bo här nångång i framtiden.

Jag har aldrig sett mig själv som en vidskeplig människa, men frågan är ju om det var en slump att det blev så här pass fel på självaste fredagen den 13:e.

Så här ligger det till. Den senaste tiden har jag varit väldigt taggad på att byta mitt förnamn, till mitt occulta artistnamn. Jag forskade lite om det hela, och det visade sig vara enklare och vanligare än jag först trott. Dessutom är det gratis första gången. Så förra veckan begav jag mig till Skatteverket och fyllde i en blanket av typen SKV 7630 (anmälan om namnändring) och valde att mitt nya namn från och med nu skulle vara Kari Magus Kareketo.

Men idag när jag hämtar ut mitt nya körkort så ser jag att tanten på Skatteverket måste haft problem att läsa min handstil, eller något, för från och med idag är mitt lagliga namn Karl Magnus Kareketo. Och det känns ju inte lika occult som Emperor Kari Magus, eller hur? Kommer dessutom att kosta mig 1500 SEK för att byta igen. FML!

Under de senaste två månaderna har jag försökt mitt bästa med att förföra min 26-åriga mattelärare. Jag skulle inte säga att det har gått dåligt, det är bara att vi inte har genomfört den slutliga transaktionen än (om ni fattar vad jag menar). Jag minns första dagen vi träffades i klassrummet. Det var uppenbart från första stund att det fanns något där, en gnista. Det tog inte alls länge innan ”lekarna” började. Redan veckan därpå var vi båda i full färd att flirta med varandra. Självklart var vi diskreta, t.ex brukade jag låtsas att jag inte förstod någonting ur matteboken så att hon skulle komma och ”hjälpa” mig. Hon brukade spela med genom att komma fram till mig, och för att hålla skenet uppe, uppföra sig överdrivet hjälpsam och säga ”stackars dig” och liknande saker. Det var rätt roligt eftersom det bara var jag och hon som visste vad som egentligen pågick.

Som jag sa innan så har det inte direkt gått dåligt, men om man jämför hur snabbt allting utvecklades i början, så skulle man faktiskt kunna förvänta sig lite mer resultat vid det här laget. Jag menar, det har trots allt gått två månader nu. Visserligen har jag bara mig själv att klandra, jag tror att jag uppmuntrade flirtandet lite väl länge. Jag indikerade aldrig att det var dags att gå vidare till nästa steg. Missförstå mig inte, det finns en viss charm i vad vi håller på med. Men desto snabbare vi slutar med ”lekarna”, desto snabbare kommer vi båda inse att vi är gjorda för varandra.

Eller, egentligen är det mer hon. Hon borde sluta med lekarna, så att hon kan inse att vi skulle funka bra tillsammans. Så hur ska jag gå tillväga nu då? Med facit i hand så inser jag att jag borde ha varit lite tydligare i början, få henne att inse att visst, det är skoj att flirta och allt det där, men att klockan börjar bli rätt mycket. Jag vill ju inte pressa henne, men hon borde inse att hon inte är den enda fisken i havet och att jag inte kan vänta för evigt. Farsan behöver sin havrekaka *HIGH FIVE*.

Jag gissar att alla ni ”relationsexperter” där ute har massvis med bra förslag hur ni hade hanterat situationen, men det är väldigt komplicerat. Vi talar trots allt om en relation mellan en student och en lärare, jag kan inte bara fråga om hon vill hänga med ut på middag och kolla en film. Det är mycket vi måste prata om först. Mest för hennes skull. Hon måste förstå att jag är seriös, tillräckligt seriös att våga riskera sitt jobb över. För om vi begår ett misstag så kan hon få sparken. Sen måste vi bestämma om vi vill att andra ska veta eller inte. Tänk om jag får jättebra betyg. Kommer folk tro att jag fick betygen bara för att jag kan ge min lärare en redig svängom i sänghalmen (och ser sexig ut i ett linne), eller för att jag är duktig och studerar hårt?!

Som ni ser så är det inte så simpelt som man först kan tro.

UPPDATERING: Tydligen så visar det sig att hon redan är gift och har två barn. Skolans kurator har gett mig framtida instruktioner gällande min mattelärare; att jag aldrig någonsin, i eller utanför skolan, får prata eller diskutera något med henne - som inte är direkt relaterat till min utbildning. Typiskt mig alltså. En till brud som försöker spela svårflirtad.

Igår surfade jag in på rocksoffan.se och såg att man kunde lyssna på en intervju med Alex Losbäck Holstad, basisten i det nystartade bandet The Resistance. Upp till den punkten hade jag bara hört lite rykten om bandets medlemmar, så det var skoj att få det bekräftat. Det kommer minst sagt bli intressant att höra hur de låter i framtiden. Men hur som helst.

Efter att jag delat med mig av mitt fynd i ett inlägg på Facebook, så var det en kvinna som skrev något som fick världen att plötsligt kännas jätteliten. Det visade sig att en av mina grannar i Farmville, Katinka heter hon, har en dotter som heter Daniela, som för ca sju år sedan dejtade en kille som hette Andreas, som i sin tur var släkt (kusin eller tremänning) med självaste Alex Losbäck Holstad.

När jag fick höra det här så kände jag verkligen att ”fasiken, världen är bra allt liten ibland”. Nu vill jag inte att någon ska tro att jag sitter och skryter, men se själv:

(Klicka för att förstora)

Länkar:
Intervju i Rocksoffan
The Resistance
The Resistance @ Facebook