Jag har en bekant som flyttade till England för sju år sedan. När han är och hälsar på så brukar han påpeka att vi svenskar är en smula inåtvända. Ett exempel enligt honom är att folk aldrig hälsar på varandra när de är ute och promenerar. Det stämmer visserligen. I andra länder så är det mer vanligt att man häver ur sig en alldaglig hälsningsfras i förbifarten.

Okay, så jag kanske inte hälsar på folk jag inte känner, men min fråga är då: vad är det för fel med ett leende? Räcker inte det i dagens hektiska samhälle? När jag funderar på saken, så måste jag nog säga att jag föredrar ett (äkta) leende, framför ett (falskt) "go'dagens, vilket väder vi haft?!". Och med 'leende' så menar jag självklart; att stirra rakt ner i marken tills man har passerat varandra och inte under några som helst omständigheter ge något sken av att man har lagt märke till varandra.

Vi har inget behov att bli känslomässiga inför främlingar eller bekanters bekanta (eller släkt och vänner med för den delen). För helvete, vi är inte fransmän!