En kvinnlig bekant till mig har genomgått en serie skönhetsoperationer under de senaste tre åren. Helt i onödan, enligt mig i alla fall. Allting började självklart med det förutsägbara området; brösten. Och efter att utökat omkretsen runt hennes bröstkorg blev det att injicera botox i läpparna. Bara ett år senare blev det liposuction (fettsugning) av överarm, haka och stuss.

Jag träffade henne igår och vi pratade om lite allt möjligt. Hon berättade att hon hade en ny tid i juli. Jag frågade om det verkligen var nödvändigt. Hon försäkrade mig att hennes doktor var en trollkarl som skulle göra henne vacker igen. Jag förklarade åt henne att det inte spelar någon roll hur många plastikoperationer hon än utför, det kommer aldrig att göra henne vackrare. Jag försökte mitt bästa att förklara att hennes "problem" aldrig suttit så ytligt. Hon behöver inte en plastikkirurg som karvar i hennes kropp, vad hon behöver är en ortodontist som kan fixa gluggen i hennes framtänder!

Om jag kunde måla i akvarell eller olja hade jag skapat en tavla. Motivet hade varit en ung och stilig man som sitter och ser ser dyster ut brevid en grill - mitt ute i en urskog. Och jag hade döpt tavlan till "Ingen vill grilla med mej".

Sju dagar och 28 Oz-avsnitt senare - är det skönt att vara hemma igen. Nu efteråt känner jag mig lite fånig, men om sanningen ska fram så kände jag mig lite illa till mods varje gång jag skulle duscha hemma hos Steffen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Men det var nog för att badrummet har två dörrar, men bara ena går att låsa. Det och att han alltid gav mig en Adebisi-look när jag sa att jag skulle ta en dusch.