Jag hade varit hos en bekant under kvällen och det var nästan midnatt när jag klev av bussen vid min hållplats. Det var rätt mörkt ute, men inte becksvart. Jag lyssnade på musik i hörlurarna medan jag funderade över vilka typer av bröd det skulle vara fysiskt möjligt att ha sex med - utan att orsaka permanenta skador på ens person. Man kan säga att jag var smått disträ och inte speciellt uppmärksam. Det tog mig ungefär två minuter innan jag insåg att en kvinna promenerade framför mig. Anledningen till att jag lagt märke till henne först nu, var för att hon började bete sig lite underligt.

Kvinnan framför mig var runt 30-års åldern, och jag märkte att hon tittade sig över axeln då och då. Medan jag försökte mitt bästa att tyda kvinnans uppförande kom jag på mig själv, jag promenerade nog lite snabbare än vad jag normalt brukar. Det fanns två anledningar till detta. För det första var det ganska kallt ute, och för det andra ville jag se om det fanns någon potatislimpa kvar i skafferiet.

Kvinnan framför mig fortsatte att se sig själv över axeln medan hon gick och det var nu som det slog mig, den här kvinnan måste tro att jag är en våldtäktsman (eller liknande). Jag tänkte snabbt ut en plan som skulle rädda mig från det potentiella fiaskot. Min plan var att helt enkelt fortsätta promenera i samma takt. För enligt mina uträkningar skulle jag naturligt passera henne om ca 15-20 sekunder. Och då skulle hon inse att jag var en vanlig människa som helt enkelt hade bråttom hem. Och inte något psykfall som ville henne illa.

Min plan var enkel, men briljant. Jag föreställde mig hur fånig hon skulle känna sig när jag väl passerat henne. Hon skulle garanterat ångra allt negativt hon föreställt om mig. Och vem vet, kanske skulle hon hejda mig för att förklara att hon misstagit mig för en potentiell gärningsman av något slag. Vi skulle båda skratta åt hela missförståndet och eftersom vi troligtvis bor på samma område, skulle hon kanske bjuda hem mig på en kopp kaffe eller té. En sak kan leda till en annan, så vem vet, kanske skulle vi börja dejta varandra?! Fan, skulle inte det här vara den bästa hur-vi-träffades-historia, någonsin? Det tror i alla fall jag.

Jag var fokuserad på att allt skulle lösa sig så fort jag passerat henne. Jag bestämde mig för att inte säga ett endaste ord när jag väl går förbi. Inte hälsa på henne, inte ens söka ögonkontakt. Jag skulle bara låtsas som att hon inte ens fanns. Men just när jag började trappa in på henne så började hon att gå snabbare, och nu var det kört för mig. Jag saktade ner och lät henne mer eller mindre jogga ifrån mig. För om jag skulle lyckas passera henne nu, skulle jag behöva springa, och det skulle nog endast göra situationen ännu värre. Helvete också!

Jag måste laga min bil, det här funkar fan inte.