Igår försökte jag mitt bästa att ta del av stadens uteliv. Konsert med något lokalt band och sedan pub på vägen hem. Kvällen blev inte direkt ett fiasko, men jag ångrade lite att jag inte varit en smula mer social. Men grejen är den att det krävs inte mycket uppmärksamhet av sin omgivning för att notera att jag inte är född i Småland. Så vanligtvis när folk pratar med mig får jag frågor om min härkomst - redan efter andra meningen. Och jag vet faktiskt inte om folk verkligen är intresserade, eller om de bara frågar för att vara artiga. Vissa människor verkar dock genuint nyfikna.

Så, jag satt på en stol och åt billiga jordnötter ur en plastskål och undrade om det var värt mödan att gå fram och hämta en sista öl. När en man och en kvinna kom fram till mig och försökte starta en konversation. För att rättfärdiga min utekväll gjorde jag något som är ovanligt, för mig i alla fall. Istället för att abrupt försöka avsluta samtalet, gjorde jag istället mitt bästa att engagera mig. Mannen såg lite sur ut och kvinnan såg allmänt förvirrad. Jag antar att hon beställde en taxi för hon la på luren och sa åt sin kille att "De är här om tio minuter". Jag blev osäker, kanske hade vi sets tidigare på spelningen men att jag hade glömt bort det, vad vet jag. Men tio minuter av min tid kan jag väl avvara.

Han saknade en hel del takt den här killen, för han kom fram lite barskt och mer eller mindre hävde ur sig frågan: "Vad fan gör du här?". Jag svarade att jag satt och funderade på om man skulle ta en sista öl innan bussen gick. Han fortsatte med följdfrågan "Du bor inte här, eller hur?". Jag skrattade till lite och frågade "Hörs det så tydligt på dialekten?". Sedan förklarade jag att jag bor här nere sedan ett par år tillbaka, men att jag är född och uppväxt i Gällivare. Vid det här laget brukar vanligtvis den obligatoriska frågan komma, om hur jag hamnade här nere. Men eftersom killen saknar elegans så blev det istället: "Så vafan gör du här då?". Det var vid det här laget som jag lite slentrianmässigt reciterade ur manuskriptet om min utvandring till Småland.

Jag berättade hur jag som 17-åring kände att jag behövde ett miljöombyte, om min kusin Stina och våra avlägsna släktingar nere i Småland. Jag berättade om alla tillgängliga fabriksjobb, om min nickelallergi och senare om mina studier. Jag öppnade verkligen upp mig själv, inför ett par främlingar. Det kändes en aningen olustigt och obekant. När jag väl var klar med min berättelse hade jag faktiskt nyktrat till och paret såg väldigt sympatiska ut. Vi kom överens att om jag gav dom 500 kr i ersättning för dörren jag hade sabbat i hallen och för alla deras nötter jag hade ätit, så skulle de låta mig gå innan polisen kom. Jag tog på mig byxorna igen och tog farväl.

De bodde i ett ganska fint område, jag hade lätt kunnat tänka mig att bo här nångång i framtiden.