När jag äter ute känner jag mig oftast så fantasilös. Går jag till en pizzeria står det alltid mellan två val, väldigt förutsägbart. En sak jag brukar göra, för att fördriva tiden medan jag väntar på min beställning, är att lyssna på vad andra människor beställer och sedan kolla upp ingredienserna i menyn. I hopp om att bli inspirerad. Men det är aldrig något som lockar. Jag vet inte varför, men jag tror att undermedvetet har jag intalat mig själv att intressanta människor, beställer spännande mat. Ungefär som valet att beställa en Vesuvio skulle reflektera en människas personlighet.

Så vad jag gör nu för tiden; trots att jag vet vad jag ska beställa innan jag ens klivit genom dörren, är att jag står framför den förstorade menyn och låtsas att jag grundligt inspekterar deras maträtter. Jag vill så gärna ge intrycket av att jag är en ombytlig person som inte är rädd för att testa nya saker. Det är viktigt att stå så långt åt höger som möjligt, det är där alla de exotiska pizzorna står listade. Och med exotiska pizzor menar jag de som har minst fyra olika ingredienser som inte alls låter kompatibla, typ musslor, ananas, tzatziki (fan vet vad folk vill ha nu för tiden). Dessa har oftast ett väldigt högt nummer med ett underligt namn, som t.ex (nummer) 67. Kaptenens Underhavskista. De jag väljer är oftast listade tidigt på menyn, med tråkiga namn som 11. Liselott special.

Så det är vad jag brukar göra, stå där tyst och räkna till tjugo. Sen är det bara att hoppas på att det var en tillräckligt trovärdig portättering av en person som noggrant överväger sina val i livet. Efter att jag har fått min nummerlapp så sätter jag mig ner och ångrar mitt val, för att det var så fantasilöst och förutsägbart. Och hela cykeln av självbesvikelse kan fortsätta spinna i all evighet.