Bättre sent än aldrig, för nu har jag sett klart den nya dokumentären om Lemmy. Efter att lyssnat på Herr Kilmister berätta hur kvinnor och rockmusiker sällan matchar, i alla fall inte musiker som turnerar upp till åtta månader om året, blev jag påmind om en gammal bekant från norr. Jonna Lonnén spelade gitarr i Black Widows, ett heavy metal band som bestod av fyra tjejer. De var rätt stora på sin tid, i alla fall i mina trakter. Ungefär samtidigt som bandet slog igenom på allvar träffade Jonna en kille som hette Joakim Eno. En lovande musiker från Jokkmokk, så alla kallade honom för Jokko.

Sedan långt tillbaka hade tjejerna i bandet enats om en policy angående pojkvänner. Det var bestämt att när de var i studion eller hade viktiga bandmöten så fick inga utomstående vara närvarande. Men Jonna lyckades övertala de övriga tjejerna i bandet att Jokko var en lysande musiker, vars idéer bara kunde göra gott för bandet. Så ett undantag gjordes. Han hade många idéer, det var ingen överdrift, men så här i efterhand tror jag att de flesta håller med att han möjligen försökte få Black Widows att plocka upp vart alla hans tidigare band hade kraschat.

Men han var inte bara musiker, utan även en rastlös djurrättsaktivist. Det dröjde inte länge innan Jonna försökte övertyga de övriga bandmedlemmarna att skriva texter om alla de djur som oskyldigt slaktas varje år. Det gick t o m så långt att bandet fick ställa in en viktig spelning för att Jonna och Jokko anordnade en protest mot en klädaffär som sålde pälsar gjorda av mink. Protesten gick ut på att paret låg i sin säng och vägrade lämna sin lägenhet. Protesten pågick under en hel vecka. Det blev en del uppståndelse runt det hela och storyn publicerades av ett par olika dagstidningar. De använde bandets kändisskap till att få pressen på sin sida, men i slutet var det Jokko som fick all uppmärksamhet.

Efter 18 månader fick de övriga medlemmarna i Black Widows nog och bandet splittrades. Jonna och Jokko separerade när han flyttade till Luleå för att dra nytta av all uppmärksamhet han dragit på sig under tiden som ”den femte medlemmen i Black Widows”. Vad som hände sen med alla som var involverade är oklart, ett par misslyckade soloprojekt är allt som dokumenterats.

Kanske inte den lyckligaste av historier, men förhoppningsvis kan vi dra lärdom från det hela. För som ni kan se är det inte alltid en kvinna som kommer emellan sin man och hans band. Så var i alla fall inte fallet när det gällde Jokko Eno och Jonna Lonnén.