Okay, så det verkar inte hända något med min bok Momeinon Kokamompopfof. Jag försökte att sälja idén till en redaktör på bokförlaget Sanoma, men hon hade svårt att se eftertraktelsen i en översättning av Mein Kampf till sjörövarspråk. Men men, det är ingen vits att gråta över spilld mjölk.

För inom en snar framtid hoppas jag att kunna sälja digitala avlatsbrev. Något som kommer att kallas för E-vlatsbrev. Ganska fyndigt? Det tyckte i alla fall jag. Till en början kommer jag endast att kunna erbjuda tjänster som täcker fyra av de sju dödliga synderna. Så jag är rädd att alla ni som är högmodiga, lata eller giriga helt enkelt får fortsätta med att gissla era kroppar en liten stund till.

På sikt hoppas jag att kunna utöka mitt utbud med tjänster som även täcker de tio budorden. Så håll utkik i framtiden.

Pray the Gay Away!

Det är inget ovanligt med att folk frågar vilken sorts musik eller vilka grupper man gillar. Det är något som enligt socialt protokoll är tillåtet att fråga vem som helst, även om man precis har träffats för första gången. Det är ett relativt oskyldigt samtalsämne, och inte alls lika laddad som t.ex "Vilket parti ska du rösta på?". Och fastän jag inte alltid kan se poängen i det, så svarar jag ändå om jag skulle bli tillfrågad. Man vill ju inte vara oartig liksom. Men grejen är den att jag är en sådan som bara lyssnar på bra musik - och ibland verkar det göra folk irriterade.

Visst, det kan hända att jag har en väldigt ensidig och trångsynt musiksmak, men jag gillar bara bra musik. Vad kan jag säga? Har gjort det sen jag var tolv år gammal. Och jag lovar, jag har försökt att gilla dålig musik. Jag har verkligen ansträngt mig att ge det en chans. Men det var helt enkelt inte min grej bara.

Men nu vill jag inte att ni ska få helt fel intryck av mig och tro att jag är militant. Inte alls. Jag har både vänner och bekanta som gillar dålig musik, och jag har inga problem att umgås med dem.



(Försöker. Men kanske inte riktigt övertygad än)

Under den senaste tiden har jag haft funderingar kring det här med att skriva böcker. Allting började växa fram som en idé efter att jag fick veta att en gammal bekant till mig, Andreas Johansen fått en bok publicerad. Högerregeringen 2006-2010 heter den, och innehållet verkar stämma överens med titeln.

Så förra veckan beslöt jag mig för att lägga alla mina andra projekt på hyllan och fokusera all energi på min framtida bok. Dock så vet jag inte om mitt plötsliga karriärsbyte härstammade ur inspiration, eller lekfull rivalitet. Skit samma, det får min stödgrupp avgöra nästa vecka, jag bestämde mig i alla fall för att bli en författare. Allt jag behövde nu var något att skriva om. Argh! Så nära, men ändå så långt bort.

Jag satte igång med att spåna på ett tema eller en handling, bara nånting intressant att skriva om. Jag ängnade en stund till att reflektera över mina egna intressen och överväga mina (många) brister mot mina (få) styrkor. Sen mitt i allt fick jag en snilleblixt. Varför inte börja min karriär med att översätta ett tidigare känt verk från engelska till svenska? Jag tyckte att det lät som en utomordentligt bra sten att börja på. Men efter ett par timmars research insåg jag att de flesta kända böcker redan blivit översatta från engelska till svenska, eller vice versa. Jag kände mig en smula nedslagen och förtvivlad, för idén kändes verkligen så bra.

Tillslut blev jag så pass desperat att jag faktiskt lekte med tanken att översätta en bok från finska till svenska. Men problemet med den idén är att nästan all finska jag lärde mig som barn, har i dagsläget mer eller mindre helt glömts bort. Uppskattningsvis, om jag gissar lite vilt, skulle jag nog säga att mitt finska vokabulär i dagens läge består av ett trettiotal ord samt ett par vardagliga fraser. Men jag gav inte upp idén helt och hållet, för sen tänkte jag att med ett så begränsat ordförråd kanske man i alla fall skulle kunna översätta en barnbok på 35 sidor. Eller liknande. Men jag insåg väldigt snabbt att av de få ord jag kan, så är de flesta svordomar eller andra runda ord. I fotbollstermer kan man säga att det blev stolpe ut!

För om vi ska vara ärliga med varandra så kommer man inte så långt när ens kunskaper om ett språk är begränsat till fraser som "Vad är klockan?", "God morgon" och "Dra åt helvete". Synd bara att de få ord jag förstår aldrig hamnar i samföljd i en och samma mening, för då skulle jag kunna framstå som ett lingvistiskt geni. Men för att det ska vara möjligt så måste ett finskt fyllo svära upprepade gånger medan han/ hon pratar osammanhängande om saker som mjölk, bastukorv och cyklar, sedan fråga mig vad klockan är och avslutningsvis be mig dra åt helvete. Men det blir ju så sällan att jag träffar mina släktingar (eller Nikke Vanha).

Vid det här laget kändes allting ganska tungt och hopplöst. Men när allt såg som mörkast ut fick jag den mest briljanta idén någonsin. Alla bitar föll plötsligt på plats. Jag satte genast igång med att skriva ett utdrag till min framtida bok som kommer att heta Momeinon Kokamompopfof. Nästa vecka blir det att skicka ut smakprov till diverse bokförlag. Sen är det bara att luta sig tillbaka och vänta på att budkriget ska börja.

Det är tisdag och jag är rätt exalterad. Jag har haft ett mindre genombrott med ett av mina projekt. Det börjar verkligen att se ljust ut nu. Under de senaste dagarna har jag försökt mitt bästa med att framställa en glutenfri oblat. Jag är helt övertygad att slutresultatet kommer glädja alla glutenallergiker där ute. Och inte för att tala om alla LCHF:are!

Jag kommer att bli stenrik! McFlurry Oblat, behöver jag säga mer? The sky is the limit, take it Johansson!

En god vän till mig har varit på en sjuhelsikes MC-semester i sommar. Sedan juni har han spendera tid i nio olika europeiska länder. Och med hjälp av en karta har han kunnat visa mig de länder och städer han besökt, hur länge han varit där och vilka aktiviteter och sevärdigheter han engagerat sig i. Det hela var väldigt inspirerande.

Jag kände att jag också ville göra något liknande. Något i stil med att utforska länder och dess invånare, språk och kultur. Men tyvärr så ligger jag minus när det gäller kördugliga bilar, så jag förstod att jag skulle behöva manövrera projektet hemifrån på något sätt. Lösningen blev solklar väldigt snabbt. Så, under månaderna oktober och november har jag fört protokoll och tagit anteckningar, och det är med oerhörd stolthet jag presenterar följande:

Varje markering visar en person som jag med hjälp av webkamera haft cybersex med. Jajemensan! Varje liten blå nål representerar ett kryddigt möte mellan mig och olika tjejer. Slutresultatet vittnar om en imponerande kull av exotiska kvinnor, med endast ett undantag. Det var väldigt mörkt i den andres rum och det är ibland svårt att urskilja killar och tjejer från Ecuador. När jag väl insåg misstaget så var det redan försent. Eller rättare sagt, jag var redan inne i slutstadiet då förändrade faktorer inte spelar någon större roll.

Jag är nöjd över höstens äventyr, trots det ovannämnda stedsteget. Jag tycker helt klart att ställningen är den som följer:

Hagstedt vs Neofoben: 1-1