Den här dagen, den 30 maj, hade blivit min styvfar Mickes 50:e födelsedag. Dessvärre var han en av de många människor som försvann i New York den 11 september, och aldrig hittades igen. Allt hände i samband med en reunion konsert med Led Zeppelin, året 1994.

Anledningen att jag inte har skrivit på ett tag är för att jag har streck-tittat på hela första säsongen av The Mentalist. Det är folk som har tjatat om serien länge nu och jag såg att den fått höga betyg på IMDB.com (8.3/ 10). Men om jag ska vara ärlig förstår jag inte riktigt vad tjusningen med serien är. Varför är folk så begeistrade över en TV-serie som handlar om en person med Aspergers som inte kan odla skägg?

Jag läste visserligen bara A-kursen i psykologi, så det är kanske inte så konstigt att jag inte förstod nödvändigheten bakom huvudkaraktärens oförmåga att odla skägg. Men för alla er som aldrig sett serien förut, kan jag kort beskriva att det är en Deckarserie med ett överflöd av metaforer. Metaforer och referenser riktade mot människor som av olika anledningar inte har eller kan odla skägg. Men jag borde inte klanka ner på serien allt för mycket, vi människor har en tendens att regare negativt gentemot saker vi inte kan förstå. Men vad ska man säga? Allt handlar om ansikthår i den serien. Jagar de inte en skäggig typ som är misstänkt för mord, så för de dialoger som kretsar runt skägg. Till och med kvinnorna i serien missunnar männen som har skägg, varför vet jag inte.

Jag kan inte odla skägg, men mitt liv är inte förstört för det. Visst blev jag lite besviken när doktorn kom in med testresultaten och berättade att jag aldrig kommer att lyckas odla en skepparkrans. Inte ens ett getskägg. Det var många barndomsdrömmar som gick i kras den dagen. Men genom terapi och experimentell medicinering har jag lärt mig leva med det.

Det var ingen dag av glädje när jag fick beskedet, svart på vitt, att jag aldrig kommer sälja viltkött på marknader eller bli professionell hundspannsförare. Men det är ingen anledning att ge upp. Så vadå om jag aldrig kan bli sjökapten på en fiskebåt eller jobba som bergsprängare? Det finns massor med yrken där ute som inte kräver ett skägg. Jag har tittat på ett jobb som mobilförsäljare. Så det kommer nog att lösa sig.

Nu vill jag inte att någon ska se mig som en slags vardagshjälte. Jag är bara en vanlig människa som tar en dag i taget. Men förhoppningsvis har min historia inspirerat någon där ute.

Bättre sent än aldrig, för nu har jag sett klart den nya dokumentären om Lemmy. Efter att lyssnat på Herr Kilmister berätta hur kvinnor och rockmusiker sällan matchar, i alla fall inte musiker som turnerar upp till åtta månader om året, blev jag påmind om en gammal bekant från norr. Jonna Lonnén spelade gitarr i Black Widows, ett heavy metal band som bestod av fyra tjejer. De var rätt stora på sin tid, i alla fall i mina trakter. Ungefär samtidigt som bandet slog igenom på allvar träffade Jonna en kille som hette Joakim Eno. En lovande musiker från Jokkmokk, så alla kallade honom för Jokko.

Sedan långt tillbaka hade tjejerna i bandet enats om en policy angående pojkvänner. Det var bestämt att när de var i studion eller hade viktiga bandmöten så fick inga utomstående vara närvarande. Men Jonna lyckades övertala de övriga tjejerna i bandet att Jokko var en lysande musiker, vars idéer bara kunde göra gott för bandet. Så ett undantag gjordes. Han hade många idéer, det var ingen överdrift, men så här i efterhand tror jag att de flesta håller med att han möjligen försökte få Black Widows att plocka upp vart alla hans tidigare band hade kraschat.

Men han var inte bara musiker, utan även en rastlös djurrättsaktivist. Det dröjde inte länge innan Jonna försökte övertyga de övriga bandmedlemmarna att skriva texter om alla de djur som oskyldigt slaktas varje år. Det gick t o m så långt att bandet fick ställa in en viktig spelning för att Jonna och Jokko anordnade en protest mot en klädaffär som sålde pälsar gjorda av mink. Protesten gick ut på att paret låg i sin säng och vägrade lämna sin lägenhet. Protesten pågick under en hel vecka. Det blev en del uppståndelse runt det hela och storyn publicerades av ett par olika dagstidningar. De använde bandets kändisskap till att få pressen på sin sida, men i slutet var det Jokko som fick all uppmärksamhet.

Efter 18 månader fick de övriga medlemmarna i Black Widows nog och bandet splittrades. Jonna och Jokko separerade när han flyttade till Luleå för att dra nytta av all uppmärksamhet han dragit på sig under tiden som ”den femte medlemmen i Black Widows”. Vad som hände sen med alla som var involverade är oklart, ett par misslyckade soloprojekt är allt som dokumenterats.

Kanske inte den lyckligaste av historier, men förhoppningsvis kan vi dra lärdom från det hela. För som ni kan se är det inte alltid en kvinna som kommer emellan sin man och hans band. Så var i alla fall inte fallet när det gällde Jokko Eno och Jonna Lonnén.

Jag funderar på att göra mig av med maskerna som hänger i hallen. Det börjar bli måttligt ledsamt att besvara samma frågor varje gång en ny bekantskap hälsar på. Folk vet att jag mer eller mindre är en semi-professionel amatör/ hobby konstnär, så jag blir alltid lika smickrad när folk ser maskerna, och frågar om det är jag som har skapat dem. Men sen blir jag irriterad när de ser besvikna ut.

Så vadå, vad spelar det för roll om det inte är jag som har tillverkat just dessa masker som hänger på väggen? Jag hade kunnat, om jag ville. Om jag hade materialet (gips?) och de speciella penslarna och den speciella färgen. Men nu är det så att de är köpta i Italien. Vilket i sin tur skapar en ny fråga, och av någon anledning ännu mer besvikelse. Nej, jag har aldrig varit i Italien, ännu, what's the big deal?! Varför skulle jag, är vi katoliker? Och hur svårt kan det vara att boka en flygbiljett till Italien egentligen? Eller måste man vara medlem i det slutna sällskapet MrJet. Folk alltså, ibland vet jag inte.

Det kan hända att jag överreagerar lite smått. Men det känns bara så tråkigt att folk reagerar som de gör. Som att jag just berättat att tomten inte finns på riktigt. Kanske vore det lättare om jag helt enkelt sa att det var jag som skapat dem. Fast samtidigt känns det inte rätt att ta på sig äran för någon annans verk. Men jag antar att jag kan säga att jag köpte dem i Italien. Det är nog bättre. Jag kan säga att jag var i typ, Marseille, eller något. Vilket faktiskt är en halv-sanning. Jag har ändå tänkt att åka till Italien inom en snar framtid.

Så får det bli, en vit lögn för att bespara en massa besvikelse, det känns inte så farligt.

När jag var yngre så älskade jag att busplinga och busringa. Jag antar att jag föredrog busplingning just för att det fanns ett större element av fara i att plinga på någons dörr och springa därifrån, i jämförelse att ringa någon med telefon. Likt en elitsprintare utvecklade jag min teknik till perfektion. Jag planerade min flyktväg noggrant. Skulle jag t ex springa (kubba) åt vänster, så positionerade jag mig bredbent och gungade lätt fram och tillbaka. När det kändes absolut rätt så plingade jag på dörrklockan exakt samtidigt som jag hade större delen av min tyngd på den högra foten, och knuffade ifrån så att jag var i full färd, i riktning från främlingens dörr. Sedan mötte man upp polarna utanför huset och asgarva (asflabbade) resten av kvällen.

Nu på äldre dagar har jag börjat sakna den aspekten av min barndom. Så jag har utvecklat min egna busplingning online. Det krävs minst lika mycket planering och färdighet. Det här är vad jag brukar göra då och då: Först väntar jag tålmodigt medan jag övervakar chatten på Facebook, jag tar inte bara någon på måfå. Sedan när rätt person kommer online så väntar jag 1-2 minuter och sedan skriver jag "pling pling!" i ett meddelande till dem. Och innan de ens hinner svara mig så loggar jag ut från Facebook, fort som attan, stänger av datorn med strömbrytaren och avslutar mitt abonnemang hos min internetleverantör. Allt detta innan personen i fråga ens hinner svara på mitt meddelande. Sedan brukar jag ligga och asgarva (asflabba) i timtal.

Good times (mysiga tider)!

Jag hade varit hos en bekant under kvällen och det var nästan midnatt när jag klev av bussen vid min hållplats. Det var rätt mörkt ute, men inte becksvart. Jag lyssnade på musik i hörlurarna medan jag funderade över vilka typer av bröd det skulle vara fysiskt möjligt att ha sex med - utan att orsaka permanenta skador på ens person. Man kan säga att jag var smått disträ och inte speciellt uppmärksam. Det tog mig ungefär två minuter innan jag insåg att en kvinna promenerade framför mig. Anledningen till att jag lagt märke till henne först nu, var för att hon började bete sig lite underligt.

Kvinnan framför mig var runt 30-års åldern, och jag märkte att hon tittade sig över axeln då och då. Medan jag försökte mitt bästa att tyda kvinnans uppförande kom jag på mig själv, jag promenerade nog lite snabbare än vad jag normalt brukar. Det fanns två anledningar till detta. För det första var det ganska kallt ute, och för det andra ville jag se om det fanns någon potatislimpa kvar i skafferiet.

Kvinnan framför mig fortsatte att se sig själv över axeln medan hon gick och det var nu som det slog mig, den här kvinnan måste tro att jag är en våldtäktsman (eller liknande). Jag tänkte snabbt ut en plan som skulle rädda mig från det potentiella fiaskot. Min plan var att helt enkelt fortsätta promenera i samma takt. För enligt mina uträkningar skulle jag naturligt passera henne om ca 15-20 sekunder. Och då skulle hon inse att jag var en vanlig människa som helt enkelt hade bråttom hem. Och inte något psykfall som ville henne illa.

Min plan var enkel, men briljant. Jag föreställde mig hur fånig hon skulle känna sig när jag väl passerat henne. Hon skulle garanterat ångra allt negativt hon föreställt om mig. Och vem vet, kanske skulle hon hejda mig för att förklara att hon misstagit mig för en potentiell gärningsman av något slag. Vi skulle båda skratta åt hela missförståndet och eftersom vi troligtvis bor på samma område, skulle hon kanske bjuda hem mig på en kopp kaffe eller té. En sak kan leda till en annan, så vem vet, kanske skulle vi börja dejta varandra?! Fan, skulle inte det här vara den bästa hur-vi-träffades-historia, någonsin? Det tror i alla fall jag.

Jag var fokuserad på att allt skulle lösa sig så fort jag passerat henne. Jag bestämde mig för att inte säga ett endaste ord när jag väl går förbi. Inte hälsa på henne, inte ens söka ögonkontakt. Jag skulle bara låtsas som att hon inte ens fanns. Men just när jag började trappa in på henne så började hon att gå snabbare, och nu var det kört för mig. Jag saktade ner och lät henne mer eller mindre jogga ifrån mig. För om jag skulle lyckas passera henne nu, skulle jag behöva springa, och det skulle nog endast göra situationen ännu värre. Helvete också!

Jag måste laga min bil, det här funkar fan inte.

Idag firar vi Stratos nationaldag, länge leve Stratos!

Igår försökte jag mitt bästa att ta del av stadens uteliv. Konsert med något lokalt band och sedan pub på vägen hem. Kvällen blev inte direkt ett fiasko, men jag ångrade lite att jag inte varit en smula mer social. Men grejen är den att det krävs inte mycket uppmärksamhet av sin omgivning för att notera att jag inte är född i Småland. Så vanligtvis när folk pratar med mig får jag frågor om min härkomst - redan efter andra meningen. Och jag vet faktiskt inte om folk verkligen är intresserade, eller om de bara frågar för att vara artiga. Vissa människor verkar dock genuint nyfikna.

Så, jag satt på en stol och åt billiga jordnötter ur en plastskål och undrade om det var värt mödan att gå fram och hämta en sista öl. När en man och en kvinna kom fram till mig och försökte starta en konversation. För att rättfärdiga min utekväll gjorde jag något som är ovanligt, för mig i alla fall. Istället för att abrupt försöka avsluta samtalet, gjorde jag istället mitt bästa att engagera mig. Mannen såg lite sur ut och kvinnan såg allmänt förvirrad. Jag antar att hon beställde en taxi för hon la på luren och sa åt sin kille att "De är här om tio minuter". Jag blev osäker, kanske hade vi sets tidigare på spelningen men att jag hade glömt bort det, vad vet jag. Men tio minuter av min tid kan jag väl avvara.

Han saknade en hel del takt den här killen, för han kom fram lite barskt och mer eller mindre hävde ur sig frågan: "Vad fan gör du här?". Jag svarade att jag satt och funderade på om man skulle ta en sista öl innan bussen gick. Han fortsatte med följdfrågan "Du bor inte här, eller hur?". Jag skrattade till lite och frågade "Hörs det så tydligt på dialekten?". Sedan förklarade jag att jag bor här nere sedan ett par år tillbaka, men att jag är född och uppväxt i Gällivare. Vid det här laget brukar vanligtvis den obligatoriska frågan komma, om hur jag hamnade här nere. Men eftersom killen saknar elegans så blev det istället: "Så vafan gör du här då?". Det var vid det här laget som jag lite slentrianmässigt reciterade ur manuskriptet om min utvandring till Småland.

Jag berättade hur jag som 17-åring kände att jag behövde ett miljöombyte, om min kusin Stina och våra avlägsna släktingar nere i Småland. Jag berättade om alla tillgängliga fabriksjobb, om min nickelallergi och senare om mina studier. Jag öppnade verkligen upp mig själv, inför ett par främlingar. Det kändes en aningen olustigt och obekant. När jag väl var klar med min berättelse hade jag faktiskt nyktrat till och paret såg väldigt sympatiska ut. Vi kom överens att om jag gav dom 500 kr i ersättning för dörren jag hade sabbat i hallen och för alla deras nötter jag hade ätit, så skulle de låta mig gå innan polisen kom. Jag tog på mig byxorna igen och tog farväl.

De bodde i ett ganska fint område, jag hade lätt kunnat tänka mig att bo här nångång i framtiden.

Jag har aldrig sett mig själv som en vidskeplig människa, men frågan är ju om det var en slump att det blev så här pass fel på självaste fredagen den 13:e.

Så här ligger det till. Den senaste tiden har jag varit väldigt taggad på att byta mitt förnamn, till mitt occulta artistnamn. Jag forskade lite om det hela, och det visade sig vara enklare och vanligare än jag först trott. Dessutom är det gratis första gången. Så förra veckan begav jag mig till Skatteverket och fyllde i en blanket av typen SKV 7630 (anmälan om namnändring) och valde att mitt nya namn från och med nu skulle vara Kari Magus Kareketo.

Men idag när jag hämtar ut mitt nya körkort så ser jag att tanten på Skatteverket måste haft problem att läsa min handstil, eller något, för från och med idag är mitt lagliga namn Karl Magnus Kareketo. Och det känns ju inte lika occult som Emperor Kari Magus, eller hur? Kommer dessutom att kosta mig 1500 SEK för att byta igen. FML!

Om ni läsare - precis som jag - har tappat förtroendet för västerländsk (strukturell) medicin och är intresserad av alternativa och funktionella metoder, så har jag ett gammalt beprövat knep vid huvudvärk. Den här metoden funkar nästan alltid. Och innan skeptikerna kommer och vrålar och skriker bara för att det inte funkar varje gång, så vill jag påminna er om att huvudvärkstabletter inte är en garanti heller. Så det så!

Här är vad du ska testa nästa gång du har huvudvärk. Pröva först att eliminera de vanligaste bovarna; drick vatten för att försäkra dig att du inte är uttorkad, är du kaffedrickare så kanske du inte fått i dig tillräckligt med koffein osv. Om huvudvärken är kvar på kvällen så lägger du en liten handduk över kudden och applicerar ett par ml kokosmjölk i hörselgången och låt verka över natten.

Funkar fyra gånger av tio och det bästa är att man slipper använda Alvedon o dyligt.

Under de senaste två månaderna har jag försökt mitt bästa med att förföra min 26-åriga mattelärare. Jag skulle inte säga att det har gått dåligt, det är bara att vi inte har genomfört den slutliga transaktionen än (om ni fattar vad jag menar). Jag minns första dagen vi träffades i klassrummet. Det var uppenbart från första stund att det fanns något där, en gnista. Det tog inte alls länge innan ”lekarna” började. Redan veckan därpå var vi båda i full färd att flirta med varandra. Självklart var vi diskreta, t.ex brukade jag låtsas att jag inte förstod någonting ur matteboken så att hon skulle komma och ”hjälpa” mig. Hon brukade spela med genom att komma fram till mig, och för att hålla skenet uppe, uppföra sig överdrivet hjälpsam och säga ”stackars dig” och liknande saker. Det var rätt roligt eftersom det bara var jag och hon som visste vad som egentligen pågick.

Som jag sa innan så har det inte direkt gått dåligt, men om man jämför hur snabbt allting utvecklades i början, så skulle man faktiskt kunna förvänta sig lite mer resultat vid det här laget. Jag menar, det har trots allt gått två månader nu. Visserligen har jag bara mig själv att klandra, jag tror att jag uppmuntrade flirtandet lite väl länge. Jag indikerade aldrig att det var dags att gå vidare till nästa steg. Missförstå mig inte, det finns en viss charm i vad vi håller på med. Men desto snabbare vi slutar med ”lekarna”, desto snabbare kommer vi båda inse att vi är gjorda för varandra.

Eller, egentligen är det mer hon. Hon borde sluta med lekarna, så att hon kan inse att vi skulle funka bra tillsammans. Så hur ska jag gå tillväga nu då? Med facit i hand så inser jag att jag borde ha varit lite tydligare i början, få henne att inse att visst, det är skoj att flirta och allt det där, men att klockan börjar bli rätt mycket. Jag vill ju inte pressa henne, men hon borde inse att hon inte är den enda fisken i havet och att jag inte kan vänta för evigt. Farsan behöver sin havrekaka *HIGH FIVE*.

Jag gissar att alla ni ”relationsexperter” där ute har massvis med bra förslag hur ni hade hanterat situationen, men det är väldigt komplicerat. Vi talar trots allt om en relation mellan en student och en lärare, jag kan inte bara fråga om hon vill hänga med ut på middag och kolla en film. Det är mycket vi måste prata om först. Mest för hennes skull. Hon måste förstå att jag är seriös, tillräckligt seriös att våga riskera sitt jobb över. För om vi begår ett misstag så kan hon få sparken. Sen måste vi bestämma om vi vill att andra ska veta eller inte. Tänk om jag får jättebra betyg. Kommer folk tro att jag fick betygen bara för att jag kan ge min lärare en redig svängom i sänghalmen (och ser sexig ut i ett linne), eller för att jag är duktig och studerar hårt?!

Som ni ser så är det inte så simpelt som man först kan tro.

UPPDATERING: Tydligen så visar det sig att hon redan är gift och har två barn. Skolans kurator har gett mig framtida instruktioner gällande min mattelärare; att jag aldrig någonsin, i eller utanför skolan, får prata eller diskutera något med henne - som inte är direkt relaterat till min utbildning. Typiskt mig alltså. En till brud som försöker spela svårflirtad.

Igår surfade jag in på rocksoffan.se och såg att man kunde lyssna på en intervju med Alex Losbäck Holstad, basisten i det nystartade bandet The Resistance. Upp till den punkten hade jag bara hört lite rykten om bandets medlemmar, så det var skoj att få det bekräftat. Det kommer minst sagt bli intressant att höra hur de låter i framtiden. Men hur som helst.

Efter att jag delat med mig av mitt fynd i ett inlägg på Facebook, så var det en kvinna som skrev något som fick världen att plötsligt kännas jätteliten. Det visade sig att en av mina grannar i Farmville, Katinka heter hon, har en dotter som heter Daniela, som för ca sju år sedan dejtade en kille som hette Andreas, som i sin tur var släkt (kusin eller tremänning) med självaste Alex Losbäck Holstad.

När jag fick höra det här så kände jag verkligen att ”fasiken, världen är bra allt liten ibland”. Nu vill jag inte att någon ska tro att jag sitter och skryter, men se själv:

(Klicka för att förstora)

Länkar:
Intervju i Rocksoffan
The Resistance
The Resistance @ Facebook

Äntligen har den kommit, specialutgåvan av The Big Bang Theory Season 2 (HTMP Edition). Jag fick avin igår och hämtade ut paketed idag. För er som inte är bekanta med HTMP (Holy Trinity Media Production), så kan jag kort berätta att det är ett amerikanskt företag som bearbetar populära TV-serier som inte riktigt upprätthåller den kristna moralen. Det är ganska enkelt, de tar en TV-serie och redigerar ljudet så att alla svordommar och andra "runda ord" ersätts av s.k "bleeps". De utför även en del visuella justeringar där det förekommer obscena gester, stötande ikonografi eller scener som är allt för sexuella (grafiskt sett). Nu kan hela familjen uppskatta Californication.

När det gäller The Big Bang Theory, så måste jag nog säga att av alla justeringar som gjorts, så uppskattar jag mest vad de gjorde med vinjetten (introt). De har helt och hållet bytt ut musiken. Så istället för original låten, vars text lyder: "Our whole universe was in a hot dense state. Then nearly 14 billion years a go expansion started. Wait...", vilket uppenbarligen är en referens till "Evolutionen", så har de bytt ut det mot den tidlösa klassikern Onward Christian Soldiers. Det är så mycket smidigare än att stoppa fingrar i öronen och nynna högt i 20 sekunder, som jag gjorde innan.

I vanliga fall så kostar den här DVD boxen ca 299 kr på en av Sveriges populära webbshoppar, jag betalade 674 kr (inkl. frakt) från Amerika. Jag kan förstå att många kan tycka att det är stor skillnad rent prismässigt, men jag tycker helt klart att det är värt varenda krona. Överskottet går oavkortat till Folkets Tempel, för att kunna restaurera Jonestown till sin forna prakt. Så man slår två flugor i en smäll!

Nä, nu ska jag se vad Sheldon och Leonard har hittat på för tokigheter.

Förr hade jag en tendens att trycka på snooze ett par gånger innan jag väl klev upp ur sängen. Jag brukade resonera att tio minuter extra sömn inte var så mycket att tjafsa om. Om detta låter bekant så har jag ett ganska bra tips för alla sjusovare där ute. Gör som jag, ställ larmet på mobilen och välj så att Wagners Ride of the Valkyries spelas. Jag lovar er, det är väldigt svårt att trycka på snooze-knappen när man tror att tyskarna invaderar Sverige med hjälp av Luftwaffe.




Följ min blogg med bloglovin

Okay, första inlägget. Jag tänkte att det kunde vara passande att introducera mig själv. Men istället för att lista upp en massa personliga detaljer, så tänkte jag testa att svara på en s.k hypotetisk fråga. Jag fick idén från tv-programmet Robinson. Det var en tävling där tittarna själva fick skicka in sina svar.

- Vilka tre saker skulle du ta med dig till en öde ö?
Alright, först av allt så hade jag valt en gitarr. En Jackson Kelly, så jag kan sitta och shredda på stranden. Det skulle bli mitt första val. Förutsatt att det fanns ett obegränsat antal med extra strängar på ön. Eller om strängarna var gjorda av ett material som aldrig kan gå sönder. Mitt andra val hade nog blivit en iPod, fullspäckad med BARA bra musik. Samma där, kommer nog att behöva ett obegränsat antal extra batterier eller ett slags ”magiskt” batteri som aldrig kan urladdas. Men sen blir det svårare... Men, om jag tillåts en gitarr (med oförstörbara strängar) och en iPod (vars batteri aldrig kan ta slut), så hade nog mitt tredje val blivit en Inmarsat IsatPhone Pro. Det är en asfet Satellittelefon med upp till 100 timmar standby, fungerar mellan -20°C to +55°C och klarar 0 till 95 % luftfuktighet. Den är uppkopplad mot globala geostationa satelliter som kommer vara i drift långt in på 2020-talet. Med den kan jag omedelbart ringa myndigheterna och anmäla de sjuka svinen som mot min vilja har släpat mig till en öde ö.